Äääsch

Det går inte så bra det här assåh. Jag kanske ska skärpa mig och ta itu med det.

 

Jag läser Bobo och aristokraterna. Tydligen är/var den jättesvår att få tag i. Läste jag någonstans. Så jag är glad att jag har den. Den hade ett fint förord om homosexualitet. Det kändes lite före sin tid. Sådant gillar jag.

 

Jag borde skärpa mig. Verkligen.

”Argh!!”

Det är nog inte så smickrande när man känner att man kan relatera ganska ordentligt till Tweek i South Park.

OiH3NI4gTWQ
TOO MUCH PRESSURE!!

Modiano

Jag har läst fyra böcker av Patrick Modiano, och alla har handlat om sökande i någon form. Sökandet efter sin mor i Lilla smycket. Sökandet efter sanningen om sin far i De yttre boulevarderna . Sökandet efter en kvinna som i Nätternas gräs. Sökandet efter sig själv och sin egen identitet, som i De dunkla butikernas gata som jag kom över på rean och nyligen läste. Modiano skriver så enkelt och så vackert. Så stämningsfullt. Det är den där särskilda Modianostämningen jag älskar och ofta längtar efter att återvända till. Ibland blir det nästan lite obehagligt, det gäller främst De yttre boulevarderna och Lilla smycket. Hans karaktärer fascinerar mig, jag intresserar mig för dem och deras öden även om det är karaktärer man bara får se en skymt av eller höra talas om. Sympatiska som osympatiska. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Jag älskar De yttre boulevarderna, Lilla smycket och De dunkla butikernas gata. Det finns så mycket mer jag vill läsa av honom. Modiano… Jag borde egentligen skriva någon slags recension om De dunkla butikernas gata medan jag fortfarande har den i färskt minne, men ja. Det är sent och får vänta.

Vackert

En stor anhopning av skuggor utkristalliseras i dalen, förhäxade inför stjärnornas blickar.

~Federico García Lorca

Det finns ingen annan utväg. Kyss mig utan att ha sönder min slips. Kyss mig, kyss mig.

~Federico García Lorca

When the moon of one hundred identical faces comes out, the silver coins in the pocket sob.

~Federico García Lorca

E-ciggens fördelar

…nej, jag pratar inte om att använda dem för att sluta röka och bristen på tjära och sådär. Jag talar om hur du kan ha en heldag och helkväll med dem, få i dig allt du kan önska dig (only add riktig mat, vatten och sådär).

Börja med att äta frukost. Till frukosten vill du ha en kopp kaffe för att piggna till, men nu råkar kaffet vara slut. Du bestämmer dig för att använda dig av placeboeffekten. Du kan då få en uppiggande kopp (eller ja, okay, fylla lungorna med) espresso, eller varför inte en härligt krämig cappuccino? Mums.

Sedan inser du att du fått i dig för lite vitaminer, eller så är du bara sugen på att äta en saftig frukt eller få i dig lite bär. Aprikos, päron, mandarin, blåbär, äpple, jordgubbar, melon, persika och mycket mer finns att välja på. Eller så är du sugen på fruktsallad och tar en fruktmix. Nu har du fått i dig massvis med imaginära vitaminer!

Dags att sätta på en bra film (som du får fixa själv, såvida du inte är riktigt bra på att blåsa mönster av ånga). Till filmen kan du andas in lite smöriga popcorn, och sedan Coca Cola, Dr. Pepper eller energidryck till det.

Efter att du ätit riktig mat (du kan förvisso andas in smaken av fänkål eller anis till) är det dags för en imaginär efterrätt som kan bestå av cheesecake, päron Helene, jordgubbar med grädde eller annat gott. Du kan även låtsas att du ställer fram godisskålen och unna dig lite choklad eller gummibjörnar eller så.

Nu är det väl dags för en drink? Placeboberusa dig själv med konjak eller kanske en god drink. Vad sägs om jordgubbsmojito? Eller kanske en piña colada. Mmm… ångan stiger dig åt huvudet och gör dig härligt salongsberusad eller stupfull.

Nu när du är full blir du röksugen. Men ta inte till tjäran, det finns massor med olika tobakssmaker att välja mellan. Tjohoo!

Sedan får du gå och lägga dig. Sova bort ruset eller något.

…jag vet inte om detta låter som reklam eller om jag bara låter cynisk. Intentionen är ingetdera. Jag tycker bara om elcigaretter och att tramsa mig.

Plötsligt knackar det på dörren

Plötsligt knackar det på dörren av Etgar Keret (tjusigt namn för övrigt – författarens, inte boktiteln… inte för att den är dålig…) är en underhållande novellsamling jag kom över på årets bokrea. (1/5 lästa reaböcker för tillfället. Jag vet inte varför jag nämner detta.) Den handlar om ”vardagslivets absurditeter” enligt baksidetexten, vilket känns som en bra beskrivning. ”Kafkaartad” jag jag läst på en del ställen, men det kan jag ärligt talat inte riktigt se även om jag förstår tanken. Hur som haver. Novellerna i denna samling är väldigt korta (förutom den näst sista, den är trettio sidor lång), och det är något jag uppskattar – vissa novellsamlingar har en tendens att ha berättelser som känns utdragna, och sedan gillar jag helt enkelt när en historia berättas på få sidor.
Jag hade läst väldigt bra recensioner om Kerets bok, så jag var väldigt nyfiken. Den första novellen, Plötsligt knackar det på dörren, väckte min nyfikenhet än mer – det är precis sådana absurda händelser jag gillar att läsa om! När saker blir så skruvade att det nästan känns realistiskt, och jag är väldigt svag för ”den absurda vardagen” som sådan. I fiktiva verk. Min vardag behöver inte gå och bli absurd. Tyvärr märker jag snart att flera noveller inte alls är särskilt minnesvärda, vilket å ena sidan borde vara väntat i en bok med 38 noveller på 350 sidor, men jag kände att det var för många som inte gjorde särskilt starkt intryck på mig för att boken skulle kännas helt solid för min del. Det var även en speciell aspekt som störde mig: så otroligt många män som hade affärer. Det blev gammalt snabbt och jag förstod inte varför detta var så viktigt att ha med. Med det sagt så fanns det flera guldkorn där jag imponerades och fascinerades av Kerets fantasi (Kreativt skrivande och Mystique till exempel), och jag älskar när författare har en väldigt speciell sorts fantasi. Så jag har lite blandade känslor här. När det är bra är det riktigt bra, men ibland är det bara mediokert. På det stora hela tycker jag om boken, den underhöll mig som sagt, och det vore roligt att läsa mer av honom i framtiden.

plotsligt_knackar_det_pa_dorren-keret_etgar-25255245-2527814358-frntl
Det är något med omslaget som stör mig.

Citat: Fast den gången var det annorlunda. Fundamentalt annorlunda. Min son har trots allt inte skägg, och inte heller någon pistol.

3 x Jenny Valentine

Jag brukar inte läsa ungdomsböcker, men min syster gör det då och då och har därmed presenterat mig för Jenny Valentines författarskap. Jag har för närvarande läst fyra böcker av henne (men den fjärde, eller snarare första eftersom det var den jag läste först, Double, förtjänar en helt egen recension efter att jag läst om den igen) och älskar hennes språk och stil. Det är snyggt, riktigt väl utfört, realistiskt, vardagligt med en edge och en litterär edge, och när det blir känslomässigt blir det aldrig sentimentalt. Jag gillar även hur hon behandlar sina karaktärer – de är realistiska och lite udda utan att det görs någon stor grej av att de är aningen udda. Det är bara så det är. Inget stereotypt tjafs – precis som vuxna är alla tonåringar olika. Inom en relativt kort tidsram har jag läst följande:

Me, the missing and the dead (eller Finding Violet Park, som den brittiska originaltitel lyder… Storbritannien före Amerika alla gånger, så förlåt, men jag föredrar definitivt den amerikanska titeln) handlar om den sextonårige Lucas Swain, vars pappa är försvunnen sedan länge och det tycks inte finnas några ledtrådar att gå efter. Lucas bor i London och håller sig gärna för sig själv, bär sin pappas kläder och skriver gärna listor (ett väl utfört grepp här). Av en slump finner han en urna som han får veta har blivit kvarglömd i en taxi för ett antal år sedan. Askan tillhör en Violet Park, som han genast blir fascinerad av. Han vill veta mer om henne och hennes liv och lyckas med hjälp av sin farmor få hem urnan. Lucas känner att han har fått en vän i Violet och får gradvis mer och mer information om henne, och av en slump visar det sig att människor i hans närhet känner till henne.
Jag älskar Lucas berättarröst och tycker om den spännande lilla historien med olika twists and turns. Den enda aspekt jag riktigt störde mig på var en karaktär vid namn Martha, ett kärleksintresse som inte tillförde berättelsen någonting. Hon var rätt trist i sig själv också, åh, miiig brukar killar inte intressera sig för, men duuu tycker att jag är vacker och sedan lite visdomsord om livet och döden och blah. Lyckligtvis tog inte kärlekshistorian överhanden, vilket är väldigt bra eftersom det är så fruktansvärt vanligt. Hans liv blir inte totalförändrat för att han funnit en flickvän.

Citat: Was everything better or was everything worse?

006085068x-01-lzzzzzzz

Fire colour one handlar om Iris som bor i USA med sin pengatokiga, fåfänga mamma och hennes man som är precis likadan. Iris bryr sig inte ett skvatt om sådant, det finns trevligare saker att göra. Som att sätta eld på saker. Iris är pyroman och jag tycker om det, det känns som ett annorlunda grepp. Hon har brutit med sin bästa vän, Thurston, som hon saknar – han återkommer flera gånger i hennes tankar. Pappan Ernest bor i England och är döende av en sjukdom som jag tolkade som någon sorts cancer. Mamman och hennes man tar med Iris till England med hopp om att få ärva Ernests stora och dyrbara konstsamling. Iris kommer närmare och närmare sin pappa, som hon knappt kommer ihåg, och det är gripande.
Det är en bra bok – men deprimerande. Jag gillade Iris, och som sagt hennes pyromani. Ernest var väldigt fin. Thurston hade jag lite blandade känslor gentemot – han är intressant, men samtidigt är han lite för ”cool” och ”perfekt” och ”häftigt annorlunda”… så jag är glad att Iris uppbrott med honom var på grund av en upprörande sak han gjort.Så att man kan göra fel även om man är supercoooolt annorlunda.

Citat: The world doesn’t end when the world ends, by the way; it keeps right on turning.

61yjhqhpjjl-_sy344_bo1204203200_

The ant colony var den roman av henne jag läste senast. Hälften av den berättas av Sam, en sjuttonårig kille som rymt från en liten by till London för att ”försvinna”, göra sig anonym. Andra hälften berättas av Bohemia, en tioårig flicka med en ung mamma som dricker för mycket, tar droger och träffar många olika män. Det hade kunnat vara sorgligt, och det är det ju, men eftersom det är det liv Bohemia är van vid blir det rakt på sak istället för snyftigt sentimentalt i hennes kapitel. Det handlar även om de andra människorna i det hyreshus båda berättarna bor i. Det är som en myrstack, ett ”organiserat kaos” som hos riktiga myror som Sam ofta tänker på. Hans gamla vän Max som Sam ofta återkommer till hade ett stort intresse för myror och lärde honom en hel del.
Jag älskar Sam. Han är lite sur av sig, klart imperfekt, men med ett gott hjärta. (”Vi ska akta oss för att döma människor efter ett enda tillfälle i deras liv” kan jag använda här, ett av de citat jag skrev om i ett tematrioinlägg.) En riktigt bra berättarröst, och detsamma gäller Bohemia. Jag trodde att det lätt skulle kunna kännas löjligt med en tioårig berättare (antingen för barnsligt eller för brådmoget), men det fungerade väldigt bra. Jag gillade boken skarpt och det fanns inte några störningsmoment som i de andra två böckerna.

Citat: I thought about Max then. He came back to me in the middle of all that sound and rhythm and colour and fume-smell and movement. He surprised me. I thought about walking behind him in the dappled darkness of the woods. I pictured his permanent frown, his sticking out ears, his chaotic hair. I thought about the nervous flicker of his smile. It was all I could do to keep breathing.

6361215

Av dessa tre tycker jag bäst om Me, the missing and the dead och The ant colony. Fire colour one är väldigt läsvärd den också! Det ska bli roligt att läsa Broken soup  och Tio stationer.

Fynd eller något

Så bokrean i handeln såg minsann annorlunda ut än den på nätet… Hmm. Lyckligtvis fanns det inte så mycket som jag var intresserad av, men tyvärr fanns det en del. Lyckligtvis igen var en av dessa två böcker en som jag velat äga i två år, Colm Tóibíns Marias Testamente, jag älskade den när jag läste den och tyckte att den förtjänade en plats i religionsplanet av min bokhylla. Lär läsa om den snart. Den andra boken jag köpte heter Tiebreak och är skriven av Álvaro Enrigue. Verkar fascinerande. Hade aldrig hört talas om den förr, men tydligen har författaren jämförts med bland annat Bolaño och Foster Wallace. Låter lovande, men om två år eller åtta kommer jag väl tänka ”åh, denna har jag ju inte läst än, konstigt, den som verkade så bra, jag får ta itu med det snart.”

Filmfrågor

Jag gillar verkligen listor och att svara på frågor och grejer och fick lust att göra det eftersom jag känner att den sortens förströelse passar sig just nu. Det kändes så självklart att svara på litteraturfrågor, just därför insåg jag att jag kanske skulle svara på något annat istället. Så, film. Jag kunde inte hitta ursprungskällan. Frågorna är översatta från engelska.

Vad för slags filmer tycker du om?
Jag är allätare… nej, jag skojar bara. Det är jag sannerligen inte. Fast min smak varierar definitivt. Mina favoritregissörer är i alla fall Peter Greenaway och Ingmar Bergman, tveklöst. Och Jean Cocteau är fantastisk. Sedan gillar jag en hel del stumfilm i spridda genres, jag är svag för skräckfilm och väldigt svag för gamla slashers, jag gillar en massa filmer baserade på pjäser, spridda prettofilmer, spridda märkliga filmer, spridda icke-märkliga och totalt opretentiösa filmer… Jag har jättesvårt att sätta fingret på vad exakt för genres och dylikt det är jag föredrar.

Hur ofta går du på bio?
Väldigt sällan. När jag blir bjuden eller när jag har ett presentkort. Det är så fruktansvärt dyrt att gå på bio, dessutom är utbudet så fruktansvärt begränsat.

När gick du senast på bio?
Ett fåtal veckor sedan. The Hateful Eight.

Om du ser en film du gillat, brukar du då köpa den efteråt?
Ehh, jag gjorde det jämt tidigare… men nu har jag en dator som inte tar skivor och min portabla lilla DVD-spelare tar så lång tid på sig att laddas (äger ingen TV) så det har inte hänt på länge.

Vad är den viktigaste aspekten för att du ska kunna gilla en film: manus, skådespelare, regi, foto, specialeffekter?
En blandning egentligen. Manus och regi är ju det som ger grundintrycken och kan få en film att bära eller brista, men ett vackert/kreativt foto kan göra extremt mycket för helhetsupplevelsen… och det är förstås viktigt att skådespelarna är duktiga och passar i sina roller (och jag är skyldig till att ha sett filmer för att en skådespelare jag beundrar är med, exempelvis vad beträffar stumfilmsskådisarna Ernest Torrence och Conrad Veidt). Jag kan dock inte säga att jag bryr mig om specialeffekter särskilt mycket. Jag tänker helt enkelt inte på dem.

Vad tycker du om remakes?
Det kan fungera med kreativitet och innovation.

Vad tycker du om uppföljare?
Samma svar som på förra frågan.

Vad tycker du om filmer som baseras på böcker?
Det kan bli skräp. Det kan bli alldeles fantastiskt. Det jag gillar mest är när boken och filmen kompletterar varandra – ”innovation och kreativitet” igen; när regissören har gjort något eget och jag känner att jag inte vill vara utan någon av versionerna (exempelvis Trainspotting, Mysterious Skin, Barry Lyndon… I det sista fallet njöt jag mer av filmen, även om jag minns att jag tyckte boken var väldigt underhållande).

Hur viktigt är en films soundtrack?
Det kan göra väldigt mycket för upplevelsen.

Nya eller gamla filmer?
Jag vet inte alls vad som räknas som nytt eller gammalt, men jag har fler favoriter som är gjorda före 80-talet än efter. Inte för att det säger så mycket.

Karl Rossman blir…

…”förförd av en tjänsteflicka” i Kafkas Amerika/Den försvunne.

”Men en gång sade hon ‘Karl’ och ledde honom, som alltjämt förvånades över detta oväntade tilltal, grimaserande och suckande in i sitt rum och stängde dörren. Kvävande föll hon honom om halsen, och medan hon bad honom, att han skulle kläda av henne, klädde hon i själva verket av honom och lade honom i sin säng, som om hon från och med nu inte ville lämna honom till någon annan utan smeka honom och pyssla om honom till tidens slut. ‘Karl, o min Karl!’ ropade hon, som om hon först nu såg honom och konstaterade att hon ägde honom, medan han inte såg det ringaste och kände det obehagligt bland de många varma sängkläderna, som hon tycktes ha uppstaplat enkom för honom. Sedan lade hon sig intill honom och ville höra några slags hemligheter av honom, men han hade inga hemligheter att anförtro henne och hon blev – på lek eller allvar – arg, skakade honom, lyssnade på hans hjärta, bad honom på samma sätt att lyssna på hennes hjärta, något som Karl emellertid inte ville, tryckte sin nakna mage mot hans kropp, fumlade med sin hand mellan sina ben så vidrigt, att Karl krampaktigt befriade halsen och huvudet ur kuddarna; så stötte hon magen några gånger mot honom – honom föreföll det som om hon var en del av honom själv, och kanske just därför greps han av ett fruktansvärt behov av hjälp. Gråtande kom han slutligen i sin egen säng, sedan hon uttalat flera önskningar om återseende.”

Det var flera år sedan jag läste den senast, och ärligt talat mindes jag inte detta (vilket känns lite lustigt eftersom jag alltid intresserat mig för just den sexuella avsmak ur ett manligt perspektiv som Kafka beskrivit då och då – denna scen går ju förstås ännu längre än att bara beskriva generell avsmak). Det jag kom ihåg var vad som beskrivits angående situationen: Karl Rossman, sexton år gammal, skickas till Amerika efter att ha förförts av en trettiofemårig tjänsteflicka, som efteråt fött hans barn. Men jag mindes inte hur det gick till, scenen i sig. Jag blev så illa till mods när jag läste om detta, jag förstår inte hur jag kunde glömma hur dåligt pojken mådde, att han blev utnyttjad. Det här skulle jag sannerligen inte kalla att ”bli förförd”. Definitivt en obehaglig scen, och samtidigt väldigt intressant. Hur ofta ser man inte liknande scenarion, fast med ombytta roller? Här är det dessutom pojken som blir påtvingad en förändring.